glykofag

Första gången jag hörde den rös jag, grät och lämnades urvriden efter fyra minuter och tjugotre sekunders brinnande intensivt lyssnande. Andra gången likadant. Tredje. Femtonde. Ena gången tänkte jag att det är texten som träffar mig med en sådan kraft, nästa gång tänkte jag att det måste vara hennes röst som jag ju sedan länge älskat i små doser, eller cellon som ju alltid knullar öronen kärleksfullt. Sedan lugnade det ner sig en aning och jag glömde nästan bort att jag gick och väntade på skivsläppet.

I helgen blev jag åter påmind då Goding frågade efter musiktips, nysläppt, kommande. Och jag nämnde The Tinys nya, med tillägget att det dock inte direkt var hans stil. Lovade peta ihop en spellista/länklista till sånt man "ska" lyssna på i Oktober. Och länkgrävandet ledde till den här versionen. Återigen rysningar, gråt och en känsla av att lämnas urviden efter ett intensivt brinnande lyssnande och vad som känns som en inblick rakt in i någonting som är sant. Önskar jag kunde beskriva mina känslor i musik och framföra dem lika vackert. Och förstås är det varken text, röst eller cello som ensamt berör, utan helheten. Och det märks extra tydligt i den här nakna versionen.

I mitt nästa liv ska jag inte alls spela ståbas som jag trodde senast. Jag ska sjunga och ha en pojkvän som spelar cello och vi ska se varandra i ögonen medan vi sjunger sånger om vår kärlek på en klubb i Paris. Eller nåt.